Min plats

Snart skulle vi åka ifrån Munkedal. Men först, en sista titt.
Jag hade en plats kvar att undersöka. Dagen innan hade jag fått
mina föraningar. "Där nere verkar det intressant" tänkte jag.
"Där nere där brons betongpelare möter vatten. Där det urbana
möter det ursprungliga. Där bilarnas dunk när de passerar
brofästet och älvens forsande vatten möts och befruktas. Dit
måste jag gå." När jag dagen efter kom ner till den undanskymda
platsen bakom slyn kände jag det direkt. Det här var min plats!
Jag blev hypnotiserad. Först av ljuden. Bilarnas dunk när de
passerade brofästet lät som rytmiska hjärtslag. Tätt därefter,
ljudet av vattendroppar som föll i sekvenser från bron, i en
annan rytm. De föll ner i det brusande vattnet i älven och följde
med en stund innan de åts upp. De tre ljuden bildade ett möte
där allas röster var lika viktiga. Här var inte billjuden störande,
de var tvärtom viktiga för helheten och bildade en symbios:

"Da dunk…da dunk…………da dunk…da dunk………….
…………plopp plopp plopp…………plopp plopp plopp
schhhhschhhhhschhhhhschhhhschhhhschhhhschhh"

Jag fastnade. Tiden stod stilla. När Camilla kom emot mig från
långt håll, som från en annan värld, vaknade jag till och drogs
tillbaka. Jag undrade hur lång tid jag hade varit borta. "Jag har
hittat min plats!" ropade jag.