En ny fas

Nu är jag inne i en annan fas. Jag associerar och provar
tankarna i praktiken. Och leker! Det bara flödar ur mig
och det är underbart. Den här utbildningen har verkligen
hjälpt mig att ta tillvara associationerna och att njuta av
alla konstiga tankar som kommer ut. Jag får lov att vara
galen. Kreativiteten flödar så länge som jag inte tänker
på resultatet...

Jag har suttit och knåpat med en liten Flash-film om
rörelser och möten i banor. Den tar så lång tid att göra
( inte färdig) att jag har fått nya tankar under tiden.
Jag har två platser i Munkedal som jag dras mest till.
Som någon kanske har förstått. Den ena är brofästet
och den andra är slänten där man har utsikt över den
stora parken/naturområdet samt samma bro ifrån sidan.
Den gröna Flash-filmen på min blogg är från utsikten
över parken och bron. Nåväl, när jag höll på och
knåpade med den nya filmen kom jag att tänka på när
jag satt i slänten en gång med Camilla. Nu efteråt insåg
jag att det kändes bekant. Vad känner jag igen det här
ifrån? Man sitter och bara tittar på en utsikt, ett
naturscenario och försjunker in i sig själv. Jag tänkte på
det hela utifrån. Det såg ut som en klassisk bild. Och som
ett fotografi som jag har tagit många gånger, likt det här:



Om man tänker sig samma typ av bild fast i parken i
Munkedal blir det såhär. Ungefär som jag och Camilla
i slänten...



Var kommer denna klassiska bild ifrån? Jo, jag vet. Ifrån
Caspar David Friedrich. En mästare inom måleriet under
romantiken. Motivet på många av hans målningar, som
någon kanske vet, var människor som i förgrunden
betraktar en storslagen och besjälad natur.

Jag fick en tanke om ett intressant möte. Natur och urbant.
Nutid och dåtid. Tanken var: Hur skulle en bild av
konstnären ha sett ut om han hade gjort en över
Örekilsparken?

+ Örekilsparken = ?

Jag var tvungen att prova! Jag samplade hans målningar
till mina fotografier.

Resultat:









Vad var det jag ville prova? Jo, kan man dyrka det urbana?
Kan natur och trafik mötas utan att det ena dominerar?
Går det att implementera trafik i ett område som ger oss
tillfälle till kontemplation? Kan trafik fungera rogivande
liksom naturen? Vilken betydelse har naturen för oss?
Är den viktig för att vi ska möta oss själva eller är det
bara " bullshit " ?

Jag jobbar vidare med frågorna...