Munkedal- en kort reseberättelse

Munkedals järnvägsstation


Nu är huvudet fullt av tankar och det är skönt. Det håller också
prestationsångesten på avstånd. Finns det något värre än när
man känner sig helt tom i skallen??

Så här några dagar efter resan kanske jag kan samla ihop tankarna.
Jag upplevde massor under de två dagarna. Det var en mycket bra
strategi att åka dit med bil och ta med cyklar. Att vi hamnade på ett
motell utanför samhället och att vår plats inbegrep ett stort område
med flera "rum" utgjorde valet av färdmedel. Första dagen gick åt
till att ringa in området genom att utforska omgivningar och
platserna på kartan. Det var otroligt bra att cykla runt, även om
området var extremt kuperat. Vår upptäckarlust gjorde att vi glömde
att det var ett landskap med dalar och berg! Vi cyklade längs älven.
Sedan kom en enorm uppförsbacke, sedan en enorm nedförsbacke,
och så vidare… Camilla hängde otroligt nog med på sin veterancykel.
Själv hade man ju en hybrid ( fast Camilla envisades med att kalla
den för racer). Jag anade en lätt raljerande ton… Ha ha...Men jag
var mycket nöjd med cykeln, den fungerade bra både i leran längs
älven och på asfaltsvägarna. Rekommenderas! Jag hade ett stort
utbyte av att åka tillsammans med någon. Dvs. Camilla...Vi
bearbetade bland annat intrycket av laxen tillsammans. Laxtemat
var så påträngande att man behövde bearbeta det för att kunna gå
vidare, tror jag. Hon kläckte en ironisk idé som var otroligt kul och
sedan spann vi loss med en massa laxfyndigheter. ( Se Camillas
sida!) Av kultursekreteraren fick vi fina broshyrer med kulturhistoria
och han berättade mycket intressant om forna tider. Jag fick ett
intryck av att han, bland mycket annat, även har en funktion som
turistambassadör för Munkedal…

Dag två åkte vi tillbaka till de platser vi hade funnit intressanta. Vi
passade också på att prata med folk, vilket gav en del värdefull
information och fördjupning av intrycken.

Jag gillar fortfarande Munkedal. Mina gamla intryck av av platsen
består, även om de både har breddats och fördjupats. Det finns
mycket att utforska i Munkedal. Det är spännande att det är nära
till både salt och sött vatten. Det finns både berg och dalar.
Kontrasten mellan den vackra naturen och motorvägen är
intressant. Det finns en rik historia med många slag mellan länder.
Järnvägen är levande och pappersbruket likaså. Det är en bygd i
kölvattnet bakom de stora turistområdena vid kusten och det är
spännande. Vad händer här?

PS. Lät jag också som en turistambassadör nu? Kom till Munkedal,
hej och hå!

Hej Munkedal!

Nu har vi varit på skolresa och färdats i Fyrbodalsområdet
som är otroligt stort. Jag har varit en hel del i Bohuslän, men
inte så mycket i Dalsland, så det var intressant att åka till de
små ställena där. I Munkedal har jag varit förut. Jag har dels
åkt förbi ett antal gånger på väg till Norge och norra Bohuslän,
men även stannat till i samhället. Jag har också åkt med
det lilla tåget vid Järnvägsmuséet. Nu är mycket förändrat
omkring Munkedal med vägar och annat, så jag behöver
uppdatera mig för att känna mig hemma igen. Det har alltid
varit en njutning att åka förbi Munkedal och titta ner i den vackra
dalen och jag har alltid känt att det är något speciellt med platsen.
Därför blir det intressant att utforska Munkedal vidare.

Mitt intryck efter den här kvarten när vi var ute ur bussen
är konstigt nog en enda sak: Fisken! Fisken lämnar mig
ingen ro. Den ser så ensam ut där den ligger mitt på den stora
gräsytan, till synes uppdragen ur älven nedanför. Den har ett
lustigt uttryck men samtidigt tycker jag lite synd om den.
Jag undrar vad jag får för nya intryck imorgon?


"Fesken"

Den andra uppgiften- att göra en modell

Ja, nu skulle vi göra en modell av känslan vi hade fått
av platsen. Det var lättare sagt än gjort. Jag hade redan
utforskat vinden och tänkte nu prova med människorna
på gatan. Jag försökte ta Mattias på orden och verkligen
göra det abstrakt. Det gick inte så bra. Jag halkade hela
tiden tillbaka till det föreställande. Man kan säga att det
hela resulterade i att jag fick fler frågor än svar. På ett sätt
är det ju bra, eftersom det är utveckling. Dessutom är det
också någon form av resultat. Men det var otroligt
frustrerande att ha en idé som jag inte lyckades genomföra.
Jag trasslade in mig i mat-metaforen och hittade inte ut.
Den enda förmildrande omständigheten är att det blev
humoristiskt. Jag grubblar fortfarande på hur jag ska lyckas
uttrycka det jag vill. Jag började på en ny idé till samma
tema, men hann inte färdigt. Snart kommer kanske en film
här på sidan där jag förstör min modell! Hahaha! Vad skönt
det ska bli att gå vidare.

Här kommer bilden igen så att händelseförloppet på kursen
blir kronologiskt på bloggen. Om ni förstår vad jag menar.

Övning i modellbygge nr. 2

När jag gjorde den andra modellen ville jag göra ett kors
för att sedan försöka få en skugga av korset att falla
någonstans inne i lådan. Såhär blev den:










Jag provade att ljussätta den. Men fortfarande
syntes inget kors! Endast en ljus fyrkant. Hmm..










Jag testade med en pytteliten ficklampa med
lysdioder. Nu fungerade det!










Jag lekte en hel del med att flytta skuggan av korset
med hjälp av att rikta ficklampan och flytta den närmare
och längre bort. Tuffast blev det ändå att ha den som det
var tänkt från början. Och lite mörkt runt omkring.
Huuuhh....

Övning i modellbygge nr. 1

Efter den första uppgiften fick vi göra en övning som

innebar att vi skulle bekanta oss med material som

kartong, klister, stållinjal och mattkniv.Vi fick knåpa

ihop en liten modell i kartong. Det skulle bli som en

rektangulär låda och måtten skulle vara 130x80x50

mm. Vi skulle göra en introvert och en extrovert

sådan- alltså en interiör och en exteriör. Annars var

det fritt fram för fantasin.

"Den extroverta låddan"

Den första uppgiften- att berätta om ett offentligt rum, bilder.

Den tredimensionella bilden av platsen. Observera
den lilla människan på sidogatan som är jaget i texten.
Hårtorken fattas på bilderna, men ska vara i den
motsatta sidan till klockan. Det bildades ett raffigt
sicksack-mönster mellan husen, som syns lite dåligt
på bild tyvärr. Undrar om det ser ut så ovanifrån i
verkligheten? Jag måste hyra en helikopter och
titta efter...

Den första uppgiften- att berätta om ett offentligt rum, fortsättning.

Vi skulle berätta om platsen i en kort text och med hjälp av
valfritt medium. Foto, film, skisser mm. var okej. Jag
insåg snabbt att jag ville göra platsen tredimensionell för att
få fram vindkänslan. ( Tänkte först bara ta med mig ett rör
som skulle föreställa en vindtunnel. ) Metaforen var tydlig.
Men jag gjorde till sist en mer tydlig gata ändå. SKF:s klocka
vid fabrikens ingång och det stora höghuset är viktiga för
platsen. Jag gjorde en skiss á la amatörmodellbygge. Jag
tyckte att det skulle göra sig med lite riktig blåst och lade dit
en hårtork för att man skulle kunna testa känslan som
man får när man går på gatan. När man blåser med
hårtorken lutar de små människorna lite kul i blåsten.

Den första uppgiften- att berätta om ett offentligt rum

Vi skulle berätta om ett offentligt rum. Jag valde Brahegatan i
Gamlestan, Göteborg. Det här är min text:

Brahegatan

Jag befinner mig på sidogatan vid landshövdingehusen. Försiktigt
smyger jag fram mot blåshålet. Nu skymtar konturen av
termikhöghuset. Den stora fabriksklockan på SKF:s fasad syns ännu
inte, men jag ser den ändå framför mig. En spårvagn skramlar
förbi alldeles intill. Jag gör mig beredd. Jag avvaktar någon
sekund och tar sedan ett djupt andetag innan jag tar steget ut i
det okända. Plötsligt är jag ute i vindtunneln. Jag är nära att
kastas bakåt, men eftersom jag är förberedd står jag emot.
Vinden tar tag i kläderna och nu är håret utom all kontroll.
Väskan står vågrät ut från kroppen. Motorljud och röster blandas
i vinden; salam, terve och hej. Det osar av kinesisk och persisk
mat. En svag stråle av rök från serbiska smuggelcigaretter letar
sig fram i blåsten. Jag är ute på Brahegatan.

Nu börjar jag. På riktigt.

Jorå, nu ska man börja blogga. Hur gör man? Dom säger att det
är bra att vara personlig men inte privat. Men var går gränsen?
Vad får eller bör man säga? Hur mycket ska man censurera sig
själv? Bloggen är ett forum för en typ av dagboksskrivande,
men med den lilla skillnaden att "alla" kan läsa det man har
skrivit! Det är inte en verksamhet som ligger för mig precis.
Samtidigt är det lite dubbelt. Det är trots allt otroligt kul att
titta på vad de andra har lagt ut på vår gemensamma
bloggplats. Och det är bra både för det gemensamma lärandet
och det egna. Ja, det är väl bara att köra igång. Jag vänjer
mig nog. Det gjorde jag ju med ruccolasallad. Jisses, vad
besk den var första gången. Och herregud vad god den är nu!

PS: Var jag privat nu?

Hej, här kommer bilden...

hej